Sitter här i Stockholm tidig morgon, ska ha konferensdag med kollegor. En smoothie på Waynes coffee sitter inte illa.
Får funderingar kring offentligheten på nätet helt plötsligt...
Just nu är jag i ett mellanläge -- jag njuter ju av att skriva här på bloggen, men är inte säker på om det är bäst...
Sen tänker jag över fenomenet Facebook...just nu när övriga Sverige haft vinter med kyla och snö, så har allas statusuppdatering i några veckor varit värsta SMHI väderleksrapporten. När jag nu kikar på vänners status, så blir jag smått trött...."NN äter frukost"...."NN hemma ännu en dag och Vabbar"...."NN jobbar"...."NN försöker få timmarna att gå"....
Ja, jag skriver väl också vad jag pysslar med, och egentligen, hur många själar är intresserade, hur många hissar intresseflaggan i topp av min statusrad i dag: "Britt-Marie Frisell har landat i ett grått Stockholm och ska träffa kollegor från landet -- alltid trevligt!" -- men rent allvarligt; vem bryr sig??? *suck* Vem är intresserad av mina dagliga sysslor....???
Fast jag tycker ändå att vissas status är rolig att läsa, jag har ju en mycket större bild av vad mina vänner och bekanta har för sig dagligen. Samtidigt känner jag med alla dessa medier, att jag och mina vänner slutat ringa varandra...man vet allt ändå, så då hör man inte av sig...det känns ju mindre bra det...
Dagens tanke...om behovet att veta....om vi backar 15 år, då fanns inte mobiler i stor utsträckning -- hur gjorde vi egentligen då? Internet användes inte på det här sättet...hur överlevde vi livet, utan att veta vad den andre åt till frukost eller om barnen var sjuka eller om man hade en tentaskrivning precis då eller om man hatade morgnar...Om vi backar 5 år, innan Facebook, Twitter och Bloggar slog igenom -- då tog vi åtminstone kontakt med varandra mer än idag....Jo helt klart överlevde vi och jag tror också att värdet i livet var större, för det fanns mer kvalitet i relationer, mer än kvantitet. Jag blir lite trött på mig själv som trillar i fällan...jag borde göra något åt det omgående!
Inlägg
