Det finns inget löjligt med att fånga dagen!

Hittade en betraktelse från Alex Schulman, som var i Aftonbladet för ett tag sedan, som jag lånar helt och hållet, för den var så tilltalande och som jag håller med om.


"Rymden ger mig ångest. Jag försökte utveckla varför i ett tv-program häromdagen. Jag sa att jag inte var alldeles bekväm med det faktum att om jorden var så stor som en brödsmula så var universum stort som en fotbollsplan. 
Ett par dagar senare fick jag ett mejl från en vänlig astrolog, som berättade att jag tagit miste: Om jordens bana runt solen motsvaras av bokstaven O i den här texten, så är vår galax lika stor som Nordamerika. Och tillade han: "Det finns miljarder och åter miljarder galaxer i vårt universum". 
Den känslan, att begripa att det inte går att begripa, det är som att falla fritt. Det kan få mig att må oerhört dåligt. 


Men det är nog inte avstånden i rum som stör mest med universum. Det är avstånden i tid. 
Universum är 13,7 miljarder år gammal. Det är en siffra som inte skrämmer, den är så ofattbar att den inte ens fäster. 
Men lek med tanken att man komprimerar hela universums historia till ett enda år, där big bang korresponderar mot den första sekunden av nyårsdagen och nutid är den sista sekunden av den 31 december. 
Det ger vid handen att vår galax skapas i mars månad. Dinosaurierna utplånas från jorden den 29 december, bara två dagar före nutid.
Men det mesta som rör oss sker den 31 december, på nyårsafton. Klockan 23.54 uppstår människorasen på planeten jorden. Klockan 23.59.50 byggs pyramiderna. En sekund före midnatt - Columbus upptäcker världen.
Mänskligheten har alltså funnits i universum i sex minuter under universums "levnadsår". 


Och om nu mänskligheten som sådan är så fullständigt obetydlig - hur obetydlig är då inte jag, bara en liten bokstaven A i det stora alfabetet.
Hur ska man hantera den blinkningen av en sekund som man själv lever i den här världen? Hur ska man göra den här explosionen av ett liv på minsta sätt betydelsefullt? 


Ett av 2000-talets allra mest hånade och förlöjligande uttryck är "carpe diem". Jag tror det är dags att ta tillbaka det från ironikerna. 
Det gäller att fånga dagen, därför säger jag detta numera gravallvarligt och helt utan ironisk krökning på överläppen: 
Vi lever inte en dag. 
Vi lever inte ens i en sekund - vi lever 0,16 sekunder av det kosmiska året. 
Det gäller att fånga den tiondelssekunden. 
CARPE DIEM!"

Här bilder från Fotografiska muséet i Stockholm, som hjälper mig att CARPE DIEM!