Att stötta flera generationer

Just nu är jag mitt i livet, har kanske levt halva vägen om allt är OK...
Och just nu känner jag att mitt liv är till för att stötta mina nära och kära! I tre generationer dessutom....
Adam på väg mot att bli vuxen behöver få stöttning på sin väg mot att stå på egna ben.
Petter behöver stöd i sin sjukdom, så att han också kommer att klara alla hinder på vägen.
Och nu behöver min svärmor allt stöd i sin situation, där hon lämnas ensam med allt vad det innebär.
Just idag gick lite luft ur mig, jag känner mig grundtrött rakt igenom. Känner också en saknad efter att tappa kontrollen, som jag nu har kring allt och alla....
Samtidigt vet jag att min uppgift är den här och jag gör det med glädje för det handlar om de människor jag älskar som mest!

Dagens tanke...om livets mening....livets mening skiftar. Den tid när man är mest "bekymmerslös" är nog när man är barn och ungdom (kan vara lite struligt i tonåren). Från den dagen man bildar familj och skaffar barn så händer det saker -- barnet har man vid sin sida, hela livet egentligen, men intensivt i upp till 20-25 år. Och ansvar, oro, spännande saker som man får dela med det barnet. När barnen är stora, så kommer kanske barnbarn, som tar lika många år att få följa med glädje! Ungefär vid den här tiden, så börjar föräldrarna bli pensionärer, om man inte som jag, har äldre föräldrar, vilket gör att de varit pensionärer ett bra tag med allt vad det innebär. Och mitt i det här ska man reda ut sitt eget liv, sin karriär, sina intressen, sina vänner....
Vem har sagt att livet är tråkigt? Definitivt inte jag....livet är en stor utmaning, men en rolig sån! Ta vara på livet, ta vara på det du är ämnad att vara för andra!