För mig hade det inte varit förvånande om det varit mer faktiskt (vilket jag också tror eller kanske vet, utifrån mitt eget eftersom han är ensambarn, så tänker jag att allt fokus funnits till honom). Och för mig hade det definitivt inte spelat någon roll heller, hur mycket det än kostar...
Att ha barn kostar, både pengar, engagemang, tid, kraft, energi -- allt! Men att ha barn är precis så härligt, omvälvande, tufft, läckert, svårt, utmanande och otroligt roligt som man kanske kan ana! Och det får kosta -- precis HUR mycket som helst!
Inser att om 2,5 månad, så är mitt barn, av samhället inte klassat som barn längre...utan som en vuxen man. Hur gick det här till? Vad hände på vägen? Vart tog dagarna, veckorna, månaderna, åren vägen?
Den här killens favorituttryck är Adams favvouttryck: Vet inte….Jag ÄR på VÄG…Ja, jag SKA…
Men igår kväll ringde den här blivande mannen med en liten björns uttryck:
"-Mamma -- det är strömavbrott här och allt är mörkt"...Han var precis på väg att lägga sig, för imorse åkte VIG-arna tidig morgon till Levi i Finland, som är finnarnas skidparadis norr om polcirkeln, för att åka park och hopp över helgen. Men så plötsligt försvann strömmen, klockradion som behövdes för att komma upp halv sex på morgonen var ju inte igång och det mesta i lägenheten var tänt. Han tordes inte riktigt kolla ut, men med mig i luren kunde han ändå på balkongen konstatera att väglyset var på, men hela hans kåk och grannkåken var svart...Inga levande ljus och tändstickor (har undvikit detta, så att inget händer med bortglömda såna) och ingen ficklampa heller (måste inköpas) -- det enda var mobilen som lyste....
Efter en stund ringde han igen med lättad röst, då hade strömmen återvänt och han kunde krypa ner i sängen utan rädsla och oro.
Jag förstår honom, strömavbrott gör ju allt mörkt, tyst och lite läskigt ändå och man vet ju inte när strömmen kommer åter.
Dagens tanke...om att vara på väg mot vuxenåldern....det är inte enkelt att betraktas av omvärlden som vuxen. Bara för att man automatiskt blir 18, så kommer det inte automatiskt en massa kunskap om vuxenvärldens krav, skyldigheter och oskrivna regler. Som t.ex. kom en ansökan om coop-kort i retur idag -- Adam hade underteckat med blyertspenna och såna ansökningar måste vara med bläckpenna....men hur ska man veta det? -- det står ingenstans om detta, en oskriven lag som vi som är vuxna vet, men en tonåring som hela sitt liv arbetat med blyertspenna i skolan, how would he know? Ja, man lär sig av misstagen och det är kanske så man tillskansar sig livskunskapen.
Vad som än sker -- jag och Petter är självklart med honom på vägen framåt också, även om saker och ting rent lagligt förändras...
"I en förälders ögon, är man alltid barn....."
Inlägg
1 kommentar:
Håller med dig Brittis, jag är stolt om vi har lagt ut 3 miljoner på våra barn, det är av ren glädje i så fall. Barn är inte pengar, barn är glädje och värda guld.
Skicka en kommentar