Nostalgi på hög nivå...

Här i Timrå är jag uppväxt, det är här mina rötter finns, förutom i Värmland, där jag då föddes i Karlstad...
Det finns många ställen i Timrå som har betytt en del genom åren och igår fick jag en stund över, då jag bara snurrade runt och kikade på hur det ser ut idag...

När vi flyttade upp från Deje i Värmland och jag var fem år, så fick pappa jobb på Östrandsfabriken, en pappersmassafabrik i Timrå. Första bostaden var arbetarbostäder mittemot fabriken i Skönvik, strax vid tågrälsen. Därifrån minns jag nästan inget, bara att tågen fick hela huset att skaka.

I Skönvik bodde vi bara några månader, sen flyttade vi till Framnäs, Stationsgatan 8, mitt i centrum av Timrå på Stationsgatan. Där började jag banan med lekis i ett hus längre bort.

Sedan flyttade vi till Mellangatan i Vivsta, Timrå centrum. Där var pappa vaktmästare i huset och skötte det mesta, när det var helt nybyggt. Vi bodde på nr. 12 och hade balkongen längst ner mot tandläkarmottagningen (som även var det då). Hit flyttade vi efter ett år här bodde vi under min låg och mellanstadietid.

Jag gick på Vivsta skola både under låg- och mellanstadiet. Jag tyckte nog att vägen till skolan var lång, men den är ju ett stenkast....kanske berodde det på stenar eller nåt längs vägen, som gjorde att det tog lång tid att gå kort väg...

Sen flyttade vi till Sörberge, 7 km från Timrå centrum. Det var precis i slutet av min mellanstadietid och ev. skulle jag inte få gå kvar med mina klasskamrater till högstadiet, utan byta till Sörbergeskolan, men lucky me -- jag fick gå högstadiet på Mariedalsskolan i Vivsta och fick busskort, så jag kunde vara kvar!

Viktiga platser för mig under min uppväxt var Badhuset i Timrå, Biblioteket och Skönviksbacken; jag badade och simmade ofta, jag lånade mycket böcker och läste och jag var i backen och åkte skidor utför så mycket det bara gick.

Jag konfirmerades i Timrå kyrka och sen var jag aktiv i församlingen i ungdomskör, som juniorledare, som konfirmandledare, i ungdomsgruppen.

Som sagt, vi flyttade till Sörberge när jag fyllde tonåring, till Björkgatan 16. Där bodde jag tills jag flyttade hemifrån, vi hade lägenheten högst upp med fin utsikt.

Sommarjobb i 7 somrar var på Bergeforsens kraftverk och laxodling, där jag var turistvärdinna. Ett underbart sommarjobb, som lärde mig att prata inför folk, att använda andra språk.

När jag träffade min dåvarande kille Jörgen, så flyttade jag in hemma hos honom på Borrgatan i Bergeforsen, där vi hade nedervåningen för oss själva. Ett första steg på egen hand.

Dagens tanke...om ens barndom....saker och ting finns kvar i en minnesbild länge. Jag minns mina klassrum, hur de såg ut, stentrappan på Vivsta skola som var nedslitna mitt i steget, jag minns mina fröknar, jag minns mina skolböcker från lågstadiet "Hej matematik" och hur jag och min kompis Anna Olsson fick gå ut i korridoren och räkna matte m.m. eftersom vi var lite snabbare än andra, så vi fick ta oss an böckerna på egen hand. Jag minns den lilla TV:n på stativ, i grannklassen, dit vi fick gå in och titta på engelska-lektion -- "Say after me please: Door, table, chair" och hur vi också kikade på Ingemar Stenmarks fantastiska skidåkning och hur vi sen åkte till backen för att göra likadant...Jag minns också hur jag mimade till Abba framför spegeln med hopprep, hur mamma sydde kläder till Barbiedockorna (hade många garderober till dom), hur vi hoppade twist och dubbelhopprep med långrep, alla kulor man spelat och samlad (minns ni dankarna i metall?) och alla hagar man ritat på backen med krita....Jag minns faktiskt mer från min tid i låg- och mellanstadiet, än från högstadietiden och gymnasietiden...det är ju rätt mysko egentligen! Men det är mycket man inte kommer ihåg heller, mycket som fallit bort...undrar varför en del saker stannar kvar och andra inte? Men, med allt man är med om under en livstid, kanske behöver sorteras, hjärnans kapacitet är ju begränsad!