T4...

Försöker vänja mig vid faktumet att det nu blev Tx4 i huset (tråkigt, tomt, tyst och trist), när Adam har åkt mot Kiruna... :/

Tänkte först skriva att livet återgår till det normala, men det är snarare så att livet återgår till det onormala! För normalt för min del är när familjen är samlad, när Petter och jag och Adam får vara tillsammans, även om jag vet att den tiden när vi är vi tre ihop, börjar försvinna bort, eftersom Adam som vuxen förmodligen är hemma nu under loven, det 1½ år han har kvar i Kiruna och sen flyttar han förmodligen hemifrån "på riktigt", vilket innebär att han bara dyker upp "då och då"...

Det smärtar att tänka så, det smärtar eftersom Adam är mitt och Petters allt! Livet vore inte värt så mycket, om inte vi hade honom! Älskar Adam! Saknar honom redan innan han och Petter satte sig i bilen i morse, för att köra norrut.

Dagens tanke....om en mammas längtan....livet är mysko -- först längtar man enormt efter att få ett barn, sen är det en längtan när barnet ligger i magen, sen längtar man efter olika faser i ett barns liv (även om jag aldrig längtat efter att han fort ska bli stor!), sen är det en längtan när han "lämnat boet, halvvägs" och förmodligen blir det en enorm längtan att få del av hans vuxna tid och liv, få längta efter att cirkeln sluts med ev. barnbarn i framtiden...! Livet är en längtan, det gäller att leva i den längtan, när den väl är på plats, leva i nuet!