Att ta adjö....

Idag har vi tagit adjö av Greta! Greta är min man Petters mormor, min svärmormor! En fantastiskt människa som jag fått lära känna!
Vi var upp till bårhuset och fick en fin stund med henne där. Hon låg så vilsamt och det såg ut att vara lugnt. Hon var kall, hennes hud kändes dock som den alltid gjort....men hon var inte där....det var bara skalet av henne som var kvar, hennes själ har lämnat och hon var säkert närvarande på annat sätt och hon sysselsätter Gud med massa spännande saker. Förhoppningen är att hon nu är med sin make Ragnar och att hon även träffat min pappa Sam! Tillsammans har dom nog fina dagar som kommer!

Den här dikten läste jag för Ragna och Petter imorse, precis samma läste begravningsentreprenören idag när vi var hos Greta -- slump? Nope, Guds tilltal! Gretas tilltal!

Döden betyder ingenting.
Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.
Jag är Jag, Du är Du. Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.
Kalla mig vid mitt vanliga namn. Tala till mig sådär som Du alltid gjort.
Ändra inte Ditt tonfall, Håll sorgen borta från Din röst.
Sluta inte skratta åt våra genensamma små skämt. Skratta som vi alltid har gjort.
Var med mig. Le mot mig. Tänk på mig.
Låt alltid mitt namn finnas med Er där hemma. Uttala det som ingenting hänt, sorglöst, utan spår av skuggor.
Låt livet gå vidare med samma innebörd som tidigare. Det går vidare därför att det måste gå vidare. Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap.
Varför skulle du sluta tänka på mig för att Du inte längre kan se mig.
Jag väntar på Dig någonstans väldigt nära.
Allt är väl.

Dagens tanke...om avsked....att skiljas är att dö en smula, att dö är att lämna stora hål efter sig! När jag strök Greta över håret idag, så kände jag att hon har det bra i himlen nu. Hennes klokskap, hennes humor, hennes skärpa saknar jag -- hon har följt mig under hela mitt vuxna liv, från när jag "klev in i familjen Frisell" 1985 och hon har stått mig riktigt nära! Nu fattas hon mig!